”Vi sa”

Tänk dig att du möter kollegan i porten in till kontoret. Ni anmärker på att det faktiskt var kallt nu imorse, och att kanske hösten ändå är här. Ni delar ett litet leende eller kanske till och med ett litet skratt under den korta promenaden in på kontoret.

När ni nästan är framme tar du, lite löst, upp det där som ni ska diskutera nu på morgonmötet. Du säger kanske något i stil med, ” – jag funderade på om det ändå inte är bäst att vi kör på den röda färgen (eller vad det nu är ni gör på ditt jobb), jag vet inte, har du tänkt nåt eller?”. Du säger det kanske mest som en diskussionsöppnare. Sonderar terrängen lite. Ser om han också har tänkt i samma banor. Ni ska ju strax diskutera saken ordentligt på mötet, så det är ju bara ett löst samtal.

Svaret du får är allt annat än löst. Kollegan tittar ner på kaffemaskinen när han säger, ganska fort, ” – ääh, alltså vi bestämde oss för att ta den gröna”. Han tar upp det färdiga kaffet, tar en klunk och ser på dig över kanten på koppen, men säger inget mer.

Vad ska du säga nu då? Din hjärna kan inte förväntas åstadkomma något bra svar just nu, eftersom den har gått in i panik mode och låst sig fullständigt. Allt du kan tänka är nämligen, ” – vilka VI??!”. Vaddå ”vi bestämde”? Är inte jag en del av vi’et i det här projektet eller?

Din första tanke är oförstående och arg, men din nästa tanke är värre. Den låter nämligen ungefär såhär:
”de andra kanske inte inkluderar mig i vi’et? Jag kanske har misstolkat alltihop. Jag som trodde jag var viktig… tycker inte de andra att jag är viktig… sluta vara så överkänslig!”

Och där finns tvivlet. Tvivlet som får dig att inom någon splitsekund svara, ” – ääm,… jaha?” medan du med rynkad panna mekaniskt börjar trycka på kaffemaskinen. Din kollega fortsätter, ” – Jorå s’att…”, han nickar lite som för sig själv medan han börjar förflytta sig bort och fortsätter som om han inte sagt något förvånande alls, ” – stora mötesrummet var det va?” Du höjer på ögonbrynen i en hälsning och nickar kort, ” – javisst”.

Vad var det som hände här? Vem är som gör fel? Och hur sjutton kan man klara sig ur en sån här situation med självkänslan i behåll?

Det som hände skulle i härskarteknikstermer kallas för osynliggörande; det vill säga, någon får dig att känna dig som att du inte viktig, inte inkluderad eller ens med i gruppen. Att reagera på det med förvirring, ilska eller tvivel är inte överkänsligt – det är normalt och viktigt. Det är nämligen så att effekten av en härskarteknik, vilken som helst av dem, är att du tappar din självkänsla. Du blir en sämre version av dig själv. Inte om det händer en gång såklart, men om det händer igen, och igen, och igen.

Så vem är det som gör fel i den här situationen? Ja felen, eller hellre misstagen, här görs av både kollegan och dig, jo faktiskt. Ditt misstag, som bidrar till att du kommer att må piss, är att du står där och stammar.

Ja men jag vet! Det är stört omöjligt att säga till och säga ifrån om vi aldrig ens fått lära oss hur man kan göra. Men det går. Vi kan lära oss och därigenom också rädda vår egen självkänsla.

Med hjälp av motstrategierna kan vi lära oss att inte bara stå där och stamma och må dåligt. Vi kan lära oss hur vi ska säga och vad som fungerar och därför bemöta vår kollega med nåt annat än ”jaha”. Du skulle till exempel kunna säga;
” – Vänta, vänta Kalle, vaddå vi? Vilka är det som har beslutat det? Jag har inte lagt fram rapporten från min avdelning än.” Eller kanske,
” – vänta,… vilka vi har bestämt det? Vi skulle ju diskutera det idag?”. Kollegan Kalle är då fri att berätta var och varför det beslutades, om han vet det.

Men Kalle kunde ha undvikit hela situationen, hela härskartekniken, genom att i bekräftarteknikens anda säga t ex, ”..jo alltså Anders, du gick ju tidigare från mötet igår och då sa chefen att vi var tvungna att fatta ett beslut där och då. Så ja,… vi som var kvar fick helt enkelt bestämma. Det blev grönt.”

Tänk dig nu att du går tillbaka till kaffemaskinen med kollegan Kalles nya svar. Skulle du fortfarande kunna bli förbannad på chefen, känna dig överkörd eller kanske stressad över att informationen från din arbetsgrupp åsidosatts? Ja visst, och med all rätta. Du kanske rusar iväg med en tom kaffekopp för att leta reda på chefen och försöka hävda hur viktigt det är att färgen blir röd. Men du kommer inte att känna dig kränkt. Ditt värde och din självkänsla kommer att vara intakta.

Den makten, den kraften att påverka, den har vi, allihop. Frågan är vad vi gör med den.