Skuldrundan

För många år sedan gjorde en god vän sig redo för resan hem till långhelgens jultrevligheter. Hon pratade om det som var planerat och så sa hon, ”Ja, och så det blir den vanliga skuldrundan!”. Jag skrattade lite och var tvungen att fråga, ”Skuldrundan?!” ”Ja, alltså när man far runt till släkten under julen och allt som oftast får lite pikar och lite skit för hur man lever sitt liv.” Hon berättade vidare. ”Man får lite skit och lite skuld genom små kommentarer som ’Jasså, du är hemma nu, hur har du’t i Stockholm då? Man ser ju inte röken av dig nuförtiden’ eller ’Oj, så det är storfrämmande idag, bäst vi tar fram finporslinet när du ärar oss med din närvaro!’.

Himla bra ord det där – skuldrundan. Under julledighetens helger, med förväntningar och önskningar om umgänge med släkt och vänner vi kanske aldrig träffar annars, fylls alltför mycket av den gemensamma tiden med pikar och gliringar istället för intresse, värme och uppmuntran. Vissa får lite mer direkta påhopp också som: ”Du ringer ju aldrig oss numera inte”, ”Kalle han ringer ju varje vecka han”, ”Och när ska ni flytta ifrån avgaserna då?”, ”Ja, jag skulle då aldrig kunna bo sådär”. Och andra får inga påhopp alls, utan släkten eller vännerna du träffar är helt enkelt fullständigt ointresserade av att höra om ditt liv och vad du har haft för dig.

Och inte säger man så mycket då. Man skrattar med lite grann för alla andra skrattar ju. Man slår ned blicken och sväljer förtreten och förbannar sig själv för att man utsätter sig själv för det här varenda j-a år. Samtidigt önskar vi kanske att det en dag ska vara mysigt. Att de små härliga stunderna som också finns, inte ska behöva försvinna eller förmörkas av det andra. Så vi åker hem även nästa år, hoppas och planerar, lär oss att ta det som skopas över oss, kröker våra ryggar och åker sedan tillbaka med väskan fylld av skuld och skam för att vi inte duger som vi är.

Skuldrundan – en alltför vanlig svensk jultradition.