På jakt efter trosor möts jag av detta

Häromdagen var det två år sedan MeToo började. I SvD skrev man om att det har hänt saker på många platser, men att vi har en lång väg kvar. Jag satt där och tänkte, stämmer det? Har vi en lång väg kvar verkligen, eller är det bara ett journalistiskt grepp att få något att låta sämre än det är så vi ska fortsätta läsa? Jo, så tänkte jag faktiskt.

Så idag får jag reklam i min mejllåda från Timarco och i jakt på trosor tar jag mig in på deras sajt och möts av den här bilden:


https://www.timarco.com/se/underkläder/trosor

Mannen attackerar

En lysten man tar sats med sin kudde. Han svänger armarna, båda två, långt bak för att ta i ordentligt. Snart kommer slaget och härligt är det. Det lyser i hans ögon, musklerna är spända, han ler – ett intensivt leende som säger ”här kommer jag baby vare sig du tycker om det eller inte – haha!”.

Han har roligt, är inne i leken och tänker snart drämma till med kudden. Kanske låtsas han ett par gånger, gör några snabba framflyttningar mot henne, så att hon ska bli lite mer uppspelt. Han ser inte längre hennes ansikte, kan inte veta om hon tycker om leken, men han tänker drämma till ändå. Han har bara kalsonger på sig, så vi ska förstå att förspelet är långt gånget och att det snart, väldigt snart, kommer leda till sex.

Kvinnan accepterar

Men vi ser kvinnan bakom kudden. Hon, mycket tunnare, kortare, mindre musklig, vänder bort huvudet för att parera slaget hon vet är på väg. Hon håller upp kudden som skydd och kanske backar hon lite också, försöker – halvt omärkt – att komma undan. Men hon ler milt, accepterande och fäller ned blicken.

Hennes kroppsspråk säger, ”okej, slå på då om du tycker att det är roligt”. Kanske hon också tänker:  ”Han tycker ju att det här är roligt och det är ju bra. Jag kan ändå inte försvara mig eftersom han är så mycket större än vad jag är. Jag vill ju inte vara tråkig och gnällig, och förstöra stämningen nu när allt är så bra, och förresten kanske det var jag som började  – så okej”.

Vi ser på bilden att hon inte tycker att det är lika roligt som han tycker. Hon har ingen vild blick som han har. Hon skrattar inte och går inte till attack själv. Hon är accepterande och ler milt. Okej, tänker hon, det är väl såhär det ska vara.

Mild och accepterande.

Sinnebilden av en nedbruten kvinna.

På en underklädessajt.

2019.

Två år efter Metoo.

Vill säkert inte sälja våld i hemmet

Timarco vill inte sälja våld i hemmet. Genom att lägga ut den här bilden vill de inte påstå att kvinnor ska underkasta sig mannens vilja. De vill säkert visa glädje, lite lekfullhet, ett roligt och eggande förspel som snart kommer leda – tror vi av bilden – till sex. Jag har mejlat dem och frågat, och supporten har svarat att är det ju inte meningen att jag ska ta det, och skickat vidare till marknadschefen. Hoppas hen svarar. 

Men om förspelet börjar såhär, med ett ojämlikt slagsmål där en part är mycket starkare än den andra. När ska det gå över till jämlikhet? I den riktiga sängkammaren, när ska mannen sluta slå och börja lyssna på henne? Hur hårt måste hon putta tillbaka och hur högt måste hon säga Sluta! Nej! Lägg av! Och hur i hela friden är det ett förspel till njutning och kärlek?

Lekfullt kuddkrig, är det verkligen fel?

Ville Timarco visa lekfullhet och en pirrande känsla två människor emellan som kanske, förhoppningsvis, kommer leda till något ännu härligare – kunde de inte ha valt en annan bild? Jo, det kunde de ha gjort.

Men de gjorde inte det. De valde bilden där mannen pucklar på kvinnan i ett kuddkrig. Den heterosexuella kärleken marknadsförs alltså fortfarande med ett krig, där den fysisk överlägsna mannen ska lägra den undergivna, accepterande kvinnan. Och varenda gång vi väljer att beskriva en heterorelation på det här sättet så lär vi ut att sexuella känslor är en dominanshandling. Kriget går ut på att få henne att ge sig, att överlämna sig själv och ge efter för sina känslor; som han helst fått henne att känna.

Så ja, nu håller jag med SvD’s artikel. Vi kanske har lärt oss något på vissa områden i vissa branscher. Men vi är uppenbarligen långt LÅNGT ifrån att vara framme.