Modiga Vuxna

Att vissa barn mobbas är något som alla vet om. Alla vet eftersom alla vuxna någon gång varit barn. Antingen var vi de som blev mobbade, eller de som mobbade, eller de som stod bredvid och hoppades att vi skulle slippa undan. Ytterst få tillhör den selekta grupp som någon gång sade ifrån. Men alla vet om att det händer, och att det inte har slutat hända bara för att vi själva har slutat vara barn.

Idag, medan du läser detta, är det någon som inte får vara med, någon som inte finns, någon som skrattar med för att inte råka illa ut själv. Idag är det någon som puttas, skrattar åt någon annan, gör sig löjlig över någon annans kläder, hår, uppsyn, kommentarer, kunskaper eller ordningssinne. Idag är det någon som har ont i magen, skäms, tänker mörka tankar eller känner igen sig i medias beskrivningar av barn och ungas ångest. Och det värsta är att i många av fallen är mobbaren eller medskrattaren en vuxen.

Varför finns mobbning fortfarande? Vi som redan har gått igenom barndomen och tonåren, och överlevt, borde väl redan ha sett till att inte samma sak händer igen? Jo, det skulle man kunna tro. Men det bygger på att mobbandet slutade i och med att man blev vuxen. Så är det inte. Dessvärre är det så att mobbningen, dvs. osynliggörandet, utfrysningen, de dåliga skämten, de förgörande blickarna, underminerandet av dig som person, inte tar slut bara för att vi växer upp. Det fortsätter på arbetsplatser, i lärarrum, på möten, i fikarum och i våra familjer. Och få, om någon, vågar eller kan säga ifrån.

Mobbning i skolan finns för att mobbning finns i vårt samhälle. Mobbning i skolan finns för att vi vuxna låtsas att det är ett fenomen mellan barn och unga. Mobbning i skolan finns för att vi vuxna inte säger ifrån och visar, inte talar om, utan visarhur man skall vara och bete sig.

Det som krävs är modiga vuxna. Vuxna som vet hur det känns att vara både mobbad och mobbare, och som vågar säga ifrån. Vuxna som vågar visa vägen framåt för att mobbningen bland oss, både barn och vuxna, skall försvinna. Vuxna som låter bli att skratta med, sucka uppgivet, skaka på huvudet, bli tysta eller lamt säga, ”ja så får man ju inga vänner”. Utan vuxna som vredgas.

Ja, vredgas. Bli heligt arga när någon är dum. Visa hur fel det är genom vår adekvata reaktion. Vi ska bli arga om någon är dum emot någon annan, speciellt när dessa båda är barn. Sedan skall vi ta ansvar för fortsättningen. ”Det var fel av dig att göra så”, ”Han blir jätteledsen när du säger sådär!”, ”Titta på henne, ser du hur ledsen och tyst hon är?”.

Och sedan ska vi visa hur vi vill att barnen, och vi vuxna, ska prata med varandra. Säga hej och le, se på varandra, visa att vi ser och finns där för varandra. Säga: ”Vad bra du är som kan så mycket”, ”Vad bra du är på fotboll”, ”Det där gjorde du bra”, ”Vilken bra lyssnare du är”, ”Det där var modigt gjort”, ”Starkt av dig att kämpa emot”, ”Du har klippt dig va? Snyggt”. Utan sarkasmer, ironiska blickar, höjda ögonbryn eller svårtydda skämt, som enbart och endast följs av tom, oförstående tystnad.

Modiga vuxna säger förlåt när de gör fel. Modiga vuxna ser när någon gör en medveten ansträngning att bete sig bättre, och ger beröm för det. Och modiga vuxna tar parti för den svaga, den attackerade, och hjälper sedan mobbaren att hantera sig själv och komma ur den dumma situationen och ut på rätt väg.

Den sortens vuxna skapar tillit och en medvetenhet om att inget utom det bästa är gott nog i min klass, i min grupp, i min familj och på min arbetsplats. Den uppmuntrar barn och unga att tala om allt som händer – ja, att skvallra – för att den vill veta och vill ta hand om även det som hon eller han inte själv ser.

Den sortens vuxna behöver vi vara för att mobbning som samhällsfenomen i våra klassrum, skoltoaletter, cykelstråk och gårdar – och i våra styrelserum, fikahörnor och kontorslandskap ska försvinna för alltid. Och det är vi, den idag arbetande, styrande och vuxna generationen som har det ansvaret – och möjligheten.

– Ditte Eile