Härskartekniker IRL

Härskartekniker IRL

För lite sen höll jag en av mina föreläsningar på ort någonstans i Sverige. Den kom igång bra och ungefär en timme in i föreläsningen var det dags för fikapaus. Jag klev ned från scenen och kände mig nöjd, tyckte att jag hade med mig gruppen och att vi haft en hel del frågor och fin uppmärksamhet.

Jag började gå mot fikarummet varpå en chef i sammanhanget gick emot mig. Han presenterade sig och vi utböt lite trevligheter. Vi hade aldrig setts förut och jag hade inte träffat honom innan jag kom igång.

Vi började gå gemensamt mot fikat då han plötsligt säger,
– Jag tänkte ge dig lite feedback!
– Jaha, sa jag. Ganska förvånad faktiskt. Vi hade ju aldrig setts förut, men han kanske ville säga något snällt och det här var hans omständliga sätt att börja. Så, jaha?
– Jo, fortsätter han, du har en olat. Han lyfter ögonbrynen lite och ser ner på mig, han är en ganska lång man, och fortsätter, – Du säger ’okej’ väldigt mycket.

…Va? Vänta lite, va?! Vi har aldrig setts förut, vi har aldrig tidigare pratat med varandra den här mannen och jag. Jag har stått på scen i en timme och pratat om hur lätt det är att kränka andra människor genom att vi säger obetänksamma saker och så säger han detta till mig. Försöker han skämta? Nej, han menar det han säger. Efter en timme om kränkande beteenden så är det bästa han kan säga till mig en förolämpning om mitt sätt att föreläsa. Vad är det som händer?

Vad som faktiskt händer här är en härskarteknik in action, det han gör kallas för förlöjligande. Jag har ju pratat om riktigt allvarliga och viktiga saker på scenen den här timmen, viktiga för alla men framför allt för chefer som har en sådan påverkan på människorna runt omkring och under sig. Han har nog också förstått att föreläsningen går bra, att deltagarna lyssnar och lär sig av det jag säger. Av någon anledning vill nu den här mannen få mig att känna mig mindre bra. Kanske han inte gillar det jag säger, inte håller med, känner igen sig, vad vet jag, men hans kommentar till mig är inte ägnad som en komplimang. Den skulle kunna bortförklaras som ett skämt, men det är ett skämt avsett att skaka om mig. Att få mig att känna mig lite sämre, lite mindre duktig, kanske också mindre jobbig i hans ögon.

Så han drämmer till med lite ”feedback”. Jag känner inte honom, jag har inte bett om någon feedback, och alla som någon gång har stått där jag stått den senaste timmen och ska fortsätta två timmar till, vet att om det är någon feedback som behövs i det här läget, så ska den vara positiv. Men han vill inte hjälpa mig, han vill stjälpa.

Han skulle ju kunna räcka upp handen och ifrågasätta det jag säger, det gör flera av hans kollegor och vi har fina diskussioner tillsammans. Men tror du att han ställer någon fråga? Såklart inte. En fråga skulle ju blotta honom för resten av gänget och den risken tar aldrig en härskare. Hans kommentar om antal ’okej’ inför alla skulle också ha låtit riktigt korkad, det vet han, så han väntar tills han kan slå till i enrum och använder sig av förlöjligandet och visar därmed att det enda han hört den senaste timmen, är hur många okej jag säger.

Men vänta lite, tänk om han bara ville skapa en kontakt då? Tänk om han faktiskt bara ville säga något, och det som kom ut blev – ja det där eländet? Det var inte meningen att det skulle bli så fel alls.

Nej, så kanske det var. Men vet du, det är hans ansvar. Han skulle ha kunnat be om ursäkt då eller efteråt, när han insåg vad han sagt, om det nu inte var meningen. Och ville han bara generera en kontakt, försöka vara lite cool, ge lite ”tips” på vägen så här chefer emellan så finns det bara en sak att säga: try harder stupid.

Så vad hände där och då, hur bemötte jag honom? Mitt råd skulle ha varit att använda mig av motstrategin ifrågasättande, och kanske säga, ”vad menar du med det?”. Det gjorde jag inte, just det kom jag inte på förrän efteråt, men jag valde att ta hans kommentar som ett skämt. Så jag skämtade vidare och sa:

– Jo, jag vet! Om en stund kommer jag börja säga ’allright’ också. Förut brukade jag klicka med min bläckpenna hela tiden, men det slipper du ikväll.

Han hade nu kunnat retirera, skratta med och kanske säga, ”nej men helt ärligt, det är verkligen jättebra. Dina okej ger en rytm till talet!” Eller något annat trevligt. Men han väljer att fortsätta på sin inslagna väg och halvler lite åt min skämtsamt sagda kommentar och fortsätter:
– Men det värsta är ju om någon skulle sätta igång att räkna hur många okej du säger!

Men ge dig mannen! Okej jag fattar. Du försöker sätta dig på mig. Men jag har träffat på den här typen av personen massor av gånger under mina tretton år som föreläsare. Jag blir inte knäckt, jag blir bedrövad eftersom han antagligen inte fattar vad han håller på med, och jag tycker synd om hans kollegor, men jag blir inte knäckt.

Jag svarar direkt utan skämt i rösten, lugnt och bestämt,
– Skulle det hända så vet jag vad jag skulle säga till den personen. Och sen vände jag blicken framåt och gick fram till kaffet, utan att sura och utan att skulda.

Men visst är det synd ändå?

Tänk så mycket fint vi hade kunnat dela han och jag. Tankar om hans fina kollegor med sina frågor och kommentarer, tankar om sånt man gjort och sagt och kanske ångrar, och sånt man borde säga. Tankar om hur lätt det är att göra dumt, och hur fantastiskt fint det blir när man gör rätt.

Eller bara trevligheter om vädret, det är okej och ger en fin känsla det med. Kom ihåg filmen Bambi och vad Stampe säger, ”if you can’t say something nice, don’t say anything at all”.

/Ditte Eile