Annandagens jobbverklighet

På Annandagen och julhelgens fjärde julbord (jo, för vi firar lill-jul också den 23e) så sitter jag bredvid en släkting till mig, hon är i 65-årsåldern. Vi börjar prata jobb och hon berättar att hon arbetar extra på en annan arbetsplats ibland.

”Jo, det är så fantastiskt ser du”, säger hon, ”när jag har varit där så säger de till mig – Åh vad härligt det är när du kommer! När kommer du nästa gång?”. Så underbart, säger jag, att få vara i en sån miljö. ”Jo, och alla arbetar mot samma mål”, säger hon, min släkting, ”och alla stödjer varandra.” Jag hmmar och nickar och säger att tänk om allas arbetsplatser fick vara sådana stödjande och upplyftande ställen, tänk så mycket energi vi skulle få AV jobbet och kunna lägga på familjen, intressen och sånt efter arbetet. ”Jaa” säger hon och ser allvarligt på mig, ”men du vet att det är första gången jag har upplevt detta på en arbetsplats.”

Vi pratar vidare och hon beskriver att det är första gången under hela hennes yrkesliv som hon får uppleva hur det är när alla drar mot samma mål, där alla stödjer varandra, oavsett funktion eller ställning, där allas uppgifter är lika viktiga för att helheten ska gå ihop. Jag lyssnar och nickar och säger att det tyvärr är så för de allra flesta, att de aldrig får uppleva hur det känns.

Tänk så många det finns, så många vi är, som vet alltför väl hur motsatsen känns. Inte så att man blir utmobbad eller superkränkt hela tiden, utan bara lite grann sådär. Lite ont i magen ibland, inte någon uppmuntran, svåra chefer, ingen som ser det du gör, underliga prioriteringar och stress, stress, stress.

Så här tre dagar in i julledigheten önskar jag att vi alla kunde få uppleva hur det känns att vara på en arbetsplats som präglas av uppmuntran, gemensamhet, stöd och glädje, och en känsla av att vi tillsammans hanterar de situationer vi är där för att ta hand om – oavsett vår utbildning, position, lön eller funktion. Det är möjligt, det vet du väl?