Modiga Vuxna

Att vissa barn mobbas är något som alla vet om. Alla vet eftersom alla vuxna någon gång varit barn. Antingen var vi de som blev mobbade, eller de som mobbade, eller de som stod bredvid och hoppades att vi skulle slippa undan. Ytterst få tillhör den selekta grupp som någon gång sade ifrån. Men alla vet om att det händer, och att det inte har slutat hända bara för att vi själva har slutat vara barn.

Idag, medan du läser detta, är det någon som inte får vara med, någon som inte finns, någon som skrattar med för att inte råka illa ut själv. Idag är det någon som puttas, skrattar åt någon annan, gör sig löjlig över någon annans kläder, hår, uppsyn, kommentarer, kunskaper eller ordningssinne. Idag är det någon som har ont i magen, skäms, tänker mörka tankar eller känner igen sig i medias beskrivningar av barn och ungas ångest. Och det värsta är att i många av fallen är mobbaren eller medskrattaren en vuxen.

Varför finns mobbning fortfarande? Vi som redan har gått igenom barndomen och tonåren, och överlevt, borde väl redan ha sett till att inte samma sak händer igen? Jo, det skulle man kunna tro. Men det bygger på att mobbandet slutade i och med att man blev vuxen. Så är det inte. Dessvärre är det så att mobbningen, dvs. osynliggörandet, utfrysningen, de dåliga skämten, de förgörande blickarna, underminerandet av dig som person, inte tar slut bara för att vi växer upp. Det fortsätter på arbetsplatser, i lärarrum, på möten, i fikarum och i våra familjer. Och få, om någon, vågar eller kan säga ifrån.

Mobbning i skolan finns för att mobbning finns i vårt samhälle. Mobbning i skolan finns för att vi vuxna låtsas att det är ett fenomen mellan barn och unga. Mobbning i skolan finns för att vi vuxna inte säger ifrån och visar, inte talar om, utan visarhur man skall vara och bete sig.

Det som krävs är modiga vuxna. Vuxna som vet hur det känns att vara både mobbad och mobbare, och som vågar säga ifrån. Vuxna som vågar visa vägen framåt för att mobbningen bland oss, både barn och vuxna, skall försvinna. Vuxna som låter bli att skratta med, sucka uppgivet, skaka på huvudet, bli tysta eller lamt säga, ”ja så får man ju inga vänner”. Utan vuxna som vredgas.

Ja, vredgas. Bli heligt arga när någon är dum. Visa hur fel det är genom vår adekvata reaktion. Vi ska bli arga om någon är dum emot någon annan, speciellt när dessa båda är barn. Sedan skall vi ta ansvar för fortsättningen. ”Det var fel av dig att göra så”, ”Han blir jätteledsen när du säger sådär!”, ”Titta på henne, ser du hur ledsen och tyst hon är?”.

Och sedan ska vi visa hur vi vill att barnen, och vi vuxna, ska prata med varandra. Säga hej och le, se på varandra, visa att vi ser och finns där för varandra. Säga: ”Vad bra du är som kan så mycket”, ”Vad bra du är på fotboll”, ”Det där gjorde du bra”, ”Vilken bra lyssnare du är”, ”Det där var modigt gjort”, ”Starkt av dig att kämpa emot”, ”Du har klippt dig va? Snyggt”. Utan sarkasmer, ironiska blickar, höjda ögonbryn eller svårtydda skämt, som enbart och endast följs av tom, oförstående tystnad.

Modiga vuxna säger förlåt när de gör fel. Modiga vuxna ser när någon gör en medveten ansträngning att bete sig bättre, och ger beröm för det. Och modiga vuxna tar parti för den svaga, den attackerade, och hjälper sedan mobbaren att hantera sig själv och komma ur den dumma situationen och ut på rätt väg.

Den sortens vuxna skapar tillit och en medvetenhet om att inget utom det bästa är gott nog i min klass, i min grupp, i min familj och på min arbetsplats. Den uppmuntrar barn och unga att tala om allt som händer – ja, att skvallra – för att den vill veta och vill ta hand om även det som hon eller han inte själv ser.

Den sortens vuxna behöver vi vara för att mobbning som samhällsfenomen i våra klassrum, skoltoaletter, cykelstråk och gårdar – och i våra styrelserum, fikahörnor och kontorslandskap ska försvinna för alltid. Och det är vi, den idag arbetande, styrande och vuxna generationen som har det ansvaret – och möjligheten.

– Ditte Eile

He said whaat??!

One of this year’s Nobel Prize Laureates in Literature is Peter Handke. My Master’s degree in Education and Literature to boot, I confess I had never heard of him. But then again, maybe that is a prerequisite when it comes to Literature Laureates? It certainly seems like it at times.

Hadn’t really interested myself, confessedly, in the Laureate either until I read a quote by him in the SvD (Svenska Dagbladet, Swedish Daily Paper, 20191016, p.17).

Now, I have no reason to mistrust the SvD but I set out to find the actual quote if I could. Not too many minutes later, and with some help from google translate to confirm my very basic German skills, I found this:

”Ich kann es nicht mehr hören. Die Frauen, die da die Männer anflammen, und dann beschweren sie sich. Nein, nicht die Frauen, Blödsinn, die Frau ist etwas Großes. Sicher haben große Teile ein Recht, das zu sagen. Aber es gibt viele, die das ausnutzen noch und noch. Das finde ich skandalös.” (Peter Handkeinterviewed in Der Freitag, https://www.freitag.de/autoren/der-freitag/ich-habe-keine-schublade)

The actual quote

The article is an interview with Peter Handke from August 2018 about many different things. One interesting topic is when Handke compares his feelings on the Police Force with his feelings toward women… worth a read, just saying.

Anyway, right before the above quote they are talking about another male writer and how that person had found insight about the childhood abuse he had been a victim of, and found courage to speak out about, because of the MeToo movement. Handke dismissedly says, and I’m parafrasing here:

– He didn’t know about this until adulthood? I guess that is how it’s done these days.

Handke is then not asked specifially about MeToo. The interviewer plainly says: 

” Ja, das sei ihm erst im Zug eder #metoo-Bewegung bewusst geworden.”

  • Yes, he had only become aware of this during the #metoo movement

So no actual question from the interviewer. Handke continues voluntarily:

”Ich kann es nicht mehr hören. Die Frauen, die da die Männer anflammen, und dann beschweren sie sich.”

  •  I don’t want to hear anymore about it. The women, who excite the men, and then complain about it.”

He goes on to say that sure, ”women have a right to say it, but there are many that exploit this. I find it scandalous”.

Wait a minute… He said what?!

The women who excite the men and then complain about the repercussions… Hm. Where have we heard, or seen, or experienced that before… I know! ALL THROUGH HISTORY!!

Women whose hair (?) apparently is so sexy in some cultures that it has to be covered for men not to freak out. Women who shouldn’t wear short skirts (or make up, or tight clothing, or just be plain women) on their way home late at night because what if you meet a man who can’t be responsible for the repercussions. Women who are encouraged to excite; in person, clothing and body, for the benefit of the males – so that the men can let their feelings go and no longer be accountable for their actions. Sort of a: You are so beautiful, I have to touch – kind of scenario.

The women who exploit this are scandalous. Yes, of course. Because every woman wants to be known as someone who has been sexually assaulted. Every woman wants to have their name dragged through layers of media mud, to have their bodies picked and prodded and investigated, and their minds questioned and mistrusted. Of course, we would also take any opportunity to smeer the good name of a solid, upstanding MALE citizen. Absolutely, yes that makes PERFECT sense. That must be why women exploit the MeToo situation and make up untrue stories (yes, that is what his statement connote). Good on you there Mr Handke.

What his statement means…

So Peter Handke, a Nobel Prize Laureate, said that women shouldn’t excite the men and then complain. Let me explain why it is so wrong by showing you what that statement actually brings with it, what its hidden meaning is; what it entails.

What Handke’s statement means, make no mistake about it, is that if a man becomes sexually excited by a woman, that is the womans’ doing. If the man then acts on this excitement, if he caresses, strokes, touches, hugs, or verbally comments on his feelings for her; this is still her doing. Her fault. She is too beautiful, too inviting, too enticing to resist.

And, and this is important, Handke’s statement implies that she is doing it on purpose. She is willingly enticing the men, sometimes by her mere presence; sometimes by her movements, her gaze, her scent, or her comments. Let’s just pause there for a moment and get one thing set straight:

Willingly enticing a man…

There is nothing wrong with willingly enticing a man, or a whole world of men, until they scream with yearing. That does not mean that a woman wants or plans for anything to actually happen. 

But this is exactly what Handke’s comment implies, that when a woman has aroused a man, she should take responsibility for her actions and let him have his way. She can’t stop now, it might even damage the engine if you take me up to full throttle and then back down (actual quote from the movie The Airport from 1970). That is why she, in Handke’s words, shouldn’t complain. She started it, so now she has to follow through.

So whether she likes it or not, she should accept that her collegue stands too close, or the searching hands that grab her from behind in the elevator, or to be pushed up against a cabinet in the filing room. Or that her boyfriend grabs her boobs in the gym, or that her husband out of the blue gropes her as they walk in the door and pantingly exclaims how sexy she has been all night. Because really, she brought it upon herself.

For the first time in history

For the first time in history women in 2017 began speaking out about the fact that they were disgusted, sick to their stomach, and scarred for life by men who had acted on their own private feelings toward them.

Men who had felt things; arousal, grandeur, or entitlement, toward a woman and pushed their own agenda, their own private feelings on her  regardless of how she felt.

Cause she could just be doing her, you know. Walking around in the world, being herself in her own body, her own laugh, her own essence and BAM! Some guy, who has been aroused by her just being her, slams into her world with his urges and his belief that he can do whatever he wantsBECAUSE SHE EXCITED HIM.

This is the seriousness of Peter Handke’s statement. This is what it implies; what it means.

Good luck finding a date to the Nobel Party Mr Handke.

På jakt efter trosor möts jag av detta

Häromdagen var det två år sedan MeToo började. I SvD skrev man om att det har hänt saker på många platser, men att vi har en lång väg kvar. Jag satt där och tänkte, stämmer det? Har vi en lång väg kvar verkligen, eller är det bara ett journalistiskt grepp att få något att låta sämre än det är så vi ska fortsätta läsa? Jo, så tänkte jag faktiskt.

Så idag får jag reklam i min mejllåda från Timarco och i jakt på trosor tar jag mig in på deras sajt och möts av den här bilden:


https://www.timarco.com/se/underkläder/trosor

Mannen attackerar

En lysten man tar sats med sin kudde. Han svänger armarna, båda två, långt bak för att ta i ordentligt. Snart kommer slaget och härligt är det. Det lyser i hans ögon, musklerna är spända, han ler – ett intensivt leende som säger ”här kommer jag baby vare sig du tycker om det eller inte – haha!”.

Han har roligt, är inne i leken och tänker snart drämma till med kudden. Kanske låtsas han ett par gånger, gör några snabba framflyttningar mot henne, så att hon ska bli lite mer uppspelt. Han ser inte längre hennes ansikte, kan inte veta om hon tycker om leken, men han tänker drämma till ändå. Han har bara kalsonger på sig, så vi ska förstå att förspelet är långt gånget och att det snart, väldigt snart, kommer leda till sex.

Kvinnan accepterar

Men vi ser kvinnan bakom kudden. Hon, mycket tunnare, kortare, mindre musklig, vänder bort huvudet för att parera slaget hon vet är på väg. Hon håller upp kudden som skydd och kanske backar hon lite också, försöker – halvt omärkt – att komma undan. Men hon ler milt, accepterande och fäller ned blicken.

Hennes kroppsspråk säger, ”okej, slå på då om du tycker att det är roligt”. Kanske hon också tänker:  ”Han tycker ju att det här är roligt och det är ju bra. Jag kan ändå inte försvara mig eftersom han är så mycket större än vad jag är. Jag vill ju inte vara tråkig och gnällig, och förstöra stämningen nu när allt är så bra, och förresten kanske det var jag som började  – så okej”.

Vi ser på bilden att hon inte tycker att det är lika roligt som han tycker. Hon har ingen vild blick som han har. Hon skrattar inte och går inte till attack själv. Hon är accepterande och ler milt. Okej, tänker hon, det är väl såhär det ska vara.

Mild och accepterande.

Sinnebilden av en nedbruten kvinna.

På en underklädessajt.

2019.

Två år efter Metoo.

Vill säkert inte sälja våld i hemmet

Timarco vill inte sälja våld i hemmet. Genom att lägga ut den här bilden vill de inte påstå att kvinnor ska underkasta sig mannens vilja. De vill säkert visa glädje, lite lekfullhet, ett roligt och eggande förspel som snart kommer leda – tror vi av bilden – till sex. Jag har mejlat dem och frågat, och supporten har svarat att är det ju inte meningen att jag ska ta det, och skickat vidare till marknadschefen. Hoppas hen svarar. 

Men om förspelet börjar såhär, med ett ojämlikt slagsmål där en part är mycket starkare än den andra. När ska det gå över till jämlikhet? I den riktiga sängkammaren, när ska mannen sluta slå och börja lyssna på henne? Hur hårt måste hon putta tillbaka och hur högt måste hon säga Sluta! Nej! Lägg av! Och hur i hela friden är det ett förspel till njutning och kärlek?

Lekfullt kuddkrig, är det verkligen fel?

Ville Timarco visa lekfullhet och en pirrande känsla två människor emellan som kanske, förhoppningsvis, kommer leda till något ännu härligare – kunde de inte ha valt en annan bild? Jo, det kunde de ha gjort.

Men de gjorde inte det. De valde bilden där mannen pucklar på kvinnan i ett kuddkrig. Den heterosexuella kärleken marknadsförs alltså fortfarande med ett krig, där den fysisk överlägsna mannen ska lägra den undergivna, accepterande kvinnan. Och varenda gång vi väljer att beskriva en heterorelation på det här sättet så lär vi ut att sexuella känslor är en dominanshandling. Kriget går ut på att få henne att ge sig, att överlämna sig själv och ge efter för sina känslor; som han helst fått henne att känna.

Så ja, nu håller jag med SvD’s artikel. Vi kanske har lärt oss något på vissa områden i vissa branscher. Men vi är uppenbarligen långt LÅNGT ifrån att vara framme.

Kan härskartekniker leda till sexuella trakasserier?

Kan härskartekniker leda till sexuella trakasserier?

Förr…

Härskarteknikerna beskrevs i början på 1980-talet av en norsk sociolog som heter Berit Ås. Det hon såg då var att män betedde sig annorlunda mot sina kvinnliga kollegor än sina manliga. Och inte bara annorlunda, utan sämre, rejält mycket sämre.

När Berit Ås och hennes kvinnliga kollegor deltog i yrkeslivet blev de störda i sina tankegångar/presentationer/arbetssätt/möten av män som lät, fnös, hånlog, inte inkluderade eller helt enkelt inte tyckte att kvinnor var riktigt lika bra som män – och visade det.

2017…

Men det var inte allt de gjorde. I år har vi fått veta vad många män också gjorde. De ansåg inte bara att de var bättre, utan att kvinnorna runt om dem dessutom existerade för deras höga nöje. Att titta på eller kommentera kring, eller kanske bara måsta ta på ”för att du är så jäkla mysig och jag bara måste få känna lite”.

Så hur hör härskartekniker och sexuella trakasserier ihop? Är det samma sak?

Nej, det är inte samma sak. Sexuella trakasserier är olagligt och skall omedelbart polisanmälas.

Härskartekniker är…

Härskartekniker är inlärda sociala beteenden vi växer upp och lever med i familjer, relationer och yrkesliv. Det är lite småkränkande, småelaka kommentarer och dåliga skämt vi skrattar åt mest för att det är så pinsamt. Det är menande blickar. Det är ointresse, nollställda ansikten och skuld du inte kan göra någonting åt.

Dess effekter är en flodvåg av otrygga, osäkra och sämre människor som sitter och stålsätter sig för nästa smäll.

Låt mig då fråga rubrikens fråga – kan härskartekniker leda till sexuella trakasserier?

Kränk, kränk, kränk…

Kränk någon tillräckligt många gånger. Lyssna inte på hennes idéer. Ha aldrig några frågor om det hon berättar och visa aldrig något intresse för hennes tankar och kompetens. Skratta åt henne.  Lyssna inte om hon försöker be om hjälp, eller fråga om det är så att hon inte klarar av det jobbet kräver. Trivialisera det hon berättar. Fråga henne varför hon tolkar hans beteende så. Undergräv hennes eget beslutsfattande och självkänsla.

Nu är grunden anlagd. Fortsätt nu med att komma åt, lite förstulet som ett misstag nästan, hennes ben eller rygg när hon står nära. Prata bort det eller kalla henne för överkänslig när hon försöker försvara sig. Prata och skämta med henne om sexuella händelser och bravader med andra kvinnor. Säg inte ifrån när du ser någon annan bete sig illa.

Och nu ställ frågan igen – skulle härskartekniker som kunna leda till sexuella trakasserier och övergrepp?

Svaret? Du kan väl kolla med Trump…

Tv-reklam befäster könsnormer – fast är det meningen?

Tänkte på den där TV-reklamen för fackförbundet Unionen som gått i höst, den med personer som går till doktorn med konstiga symptom och som ordineras att kontakta Unionen, har du sett den? Tänkte på den lite grann, blir lite fundersam och undrar om det verkligen bara är en slump.

Det finns ett par olika filmsnuttar. Situationen går ut på att unga vuxna kommer till doktorn med symptom som först verkar vara helt fysiska, ont i näsan, konstig i fötterna osv. Doktorn förklarar sedan deras symptom med uttryck som vi förknippar med yrkeslivet, såsom ”skinn på näsan” och ”visat framfötterna”, och de ordineras då att kontakta Unionen för att få styrka och balans i sitt fortsatta yrkesliv. Ganska klurig och rolig idé tycker jag. Låt mig förklara handlingen i två av de filmsnuttar jag tänker på framför allt.

En kille och en tjej
En kille kommer till doktorn och känner att det känns konstigt kring hans näsa. Doktorn, en äldre kvinnlig person, undersöker honom och säger med pondus och uppmuntran, ”Grattis! Du har fått skinn på näsan!”. Killen låter lite frågande och doktorn fortsätter då och säger, ”Det är mycket bra och du ska bara fortsätta leta efter utmaningar”. Han uppmanas att kontakta Unionen där han kommer att hitta mängder med krafter för en lång och hållbar karriär, säger doktorn.

I nästa scen är det en tjej som kommer in med ont i fötterna. Samma kvinnliga doktor undersöker henne och förklarar sedan, ”Du har varit ambitiös och visat framfötterna”. Även tjejen undrar lite, och doktorn fortsätter och säger ungefär, ”nu är det viktigt att du håller” och uppmanas därför att kontakta Unionen där hon kan få recept för balans i yrkeslivet.

En slump?
Jag har inget som helst emot Unionen, låt mig bara säga det först, men att ingen av dem med ansvar för reklamen har noterat att killen peppas att söka nya utmaningar, och tjejen uppmanas att ta det lugnt och skapa balans för att hålla? Och att ingen har noterat att den könsskillnaden är alltför lik det rådande klimatet i samhället idag? Och att det befäster de könsnormer som dominerar idag?

Killar ska pusha och ta för sig och inte känna efter, och tjejer ska inte vilja för mycket utan hitta balans – underförstått – mellan yrkesliv och privatliv, och se till att hon håller och inte blir sjukskriven. I reklamfilmen uppmuntras killen att köra på framåt när han nu fått skinn på näsan, och tjejen – som det ju också gått bra för eftersom hon visat framfötterna – uppmanas att nu ta det lite lugnare, och hitta balansen. …Ja men jag blir ju så trött.

Tvärtom?
Jag tänker, om filmerna visat ett tvärtom-scenario istället, där killen uppmanas att söka stöd och balans, och tjejen peppas att söka fler utmaningar? Det gör ju ingen skillnad för Unionen, de vill såklart bara hjälpa så många som möjligt, eller vänta – gör det skillnad?

Javisst, gör det skillnad. Då skulle Unionen visa för sig själva och för oss en kille som erkänns möjligheten att ha ont och känna sig i behov av stöd och hjälp av ett samhälle (doktorn) som ser hela honom, och de skulle visa en tjej som uppmuntras att ta för sig, hitta nya utmaningar och att samhället (igen, doktorn) även vill att hon ska bejaka sina starka och kraftfulla sidor.

Det ena är inte bättre än det andra, såklart. Vi, alla, rymmer alla dessa sidor, men vi behöver inte med mening befästa gamla trötta könsmönster – framför allt inte med skattefinansierade fackförbundspengar. Bättre upp nästa gång.

Härskartekniker IRL

Härskartekniker IRL

För lite sen höll jag en av mina föreläsningar på ort någonstans i Sverige. Den kom igång bra och ungefär en timme in i föreläsningen var det dags för fikapaus. Jag klev ned från scenen och kände mig nöjd, tyckte att jag hade med mig gruppen och att vi haft en hel del frågor och fin uppmärksamhet.

Jag började gå mot fikarummet varpå en chef i sammanhanget gick emot mig. Han presenterade sig och vi utböt lite trevligheter. Vi hade aldrig setts förut och jag hade inte träffat honom innan jag kom igång.

Vi började gå gemensamt mot fikat då han plötsligt säger,
– Jag tänkte ge dig lite feedback!
– Jaha, sa jag. Ganska förvånad faktiskt. Vi hade ju aldrig setts förut, men han kanske ville säga något snällt och det här var hans omständliga sätt att börja. Så, jaha?
– Jo, fortsätter han, du har en olat. Han lyfter ögonbrynen lite och ser ner på mig, han är en ganska lång man, och fortsätter, – Du säger ’okej’ väldigt mycket.

…Va? Vänta lite, va?! Vi har aldrig setts förut, vi har aldrig tidigare pratat med varandra den här mannen och jag. Jag har stått på scen i en timme och pratat om hur lätt det är att kränka andra människor genom att vi säger obetänksamma saker och så säger han detta till mig. Försöker han skämta? Nej, han menar det han säger. Efter en timme om kränkande beteenden så är det bästa han kan säga till mig en förolämpning om mitt sätt att föreläsa. Vad är det som händer?

Vad som faktiskt händer här är en härskarteknik in action, det han gör kallas för förlöjligande. Jag har ju pratat om riktigt allvarliga och viktiga saker på scenen den här timmen, viktiga för alla men framför allt för chefer som har en sådan påverkan på människorna runt omkring och under sig. Han har nog också förstått att föreläsningen går bra, att deltagarna lyssnar och lär sig av det jag säger. Av någon anledning vill nu den här mannen få mig att känna mig mindre bra. Kanske han inte gillar det jag säger, inte håller med, känner igen sig, vad vet jag, men hans kommentar till mig är inte ägnad som en komplimang. Den skulle kunna bortförklaras som ett skämt, men det är ett skämt avsett att skaka om mig. Att få mig att känna mig lite sämre, lite mindre duktig, kanske också mindre jobbig i hans ögon.

Så han drämmer till med lite ”feedback”. Jag känner inte honom, jag har inte bett om någon feedback, och alla som någon gång har stått där jag stått den senaste timmen och ska fortsätta två timmar till, vet att om det är någon feedback som behövs i det här läget, så ska den vara positiv. Men han vill inte hjälpa mig, han vill stjälpa.

Han skulle ju kunna räcka upp handen och ifrågasätta det jag säger, det gör flera av hans kollegor och vi har fina diskussioner tillsammans. Men tror du att han ställer någon fråga? Såklart inte. En fråga skulle ju blotta honom för resten av gänget och den risken tar aldrig en härskare. Hans kommentar om antal ’okej’ inför alla skulle också ha låtit riktigt korkad, det vet han, så han väntar tills han kan slå till i enrum och använder sig av förlöjligandet och visar därmed att det enda han hört den senaste timmen, är hur många okej jag säger.

Men vänta lite, tänk om han bara ville skapa en kontakt då? Tänk om han faktiskt bara ville säga något, och det som kom ut blev – ja det där eländet? Det var inte meningen att det skulle bli så fel alls.

Nej, så kanske det var. Men vet du, det är hans ansvar. Han skulle ha kunnat be om ursäkt då eller efteråt, när han insåg vad han sagt, om det nu inte var meningen. Och ville han bara generera en kontakt, försöka vara lite cool, ge lite ”tips” på vägen så här chefer emellan så finns det bara en sak att säga: try harder stupid.

Så vad hände där och då, hur bemötte jag honom? Mitt råd skulle ha varit att använda mig av motstrategin ifrågasättande, och kanske säga, ”vad menar du med det?”. Det gjorde jag inte, just det kom jag inte på förrän efteråt, men jag valde att ta hans kommentar som ett skämt. Så jag skämtade vidare och sa:

– Jo, jag vet! Om en stund kommer jag börja säga ’allright’ också. Förut brukade jag klicka med min bläckpenna hela tiden, men det slipper du ikväll.

Han hade nu kunnat retirera, skratta med och kanske säga, ”nej men helt ärligt, det är verkligen jättebra. Dina okej ger en rytm till talet!” Eller något annat trevligt. Men han väljer att fortsätta på sin inslagna väg och halvler lite åt min skämtsamt sagda kommentar och fortsätter:
– Men det värsta är ju om någon skulle sätta igång att räkna hur många okej du säger!

Men ge dig mannen! Okej jag fattar. Du försöker sätta dig på mig. Men jag har träffat på den här typen av personen massor av gånger under mina tretton år som föreläsare. Jag blir inte knäckt, jag blir bedrövad eftersom han antagligen inte fattar vad han håller på med, och jag tycker synd om hans kollegor, men jag blir inte knäckt.

Jag svarar direkt utan skämt i rösten, lugnt och bestämt,
– Skulle det hända så vet jag vad jag skulle säga till den personen. Och sen vände jag blicken framåt och gick fram till kaffet, utan att sura och utan att skulda.

Men visst är det synd ändå?

Tänk så mycket fint vi hade kunnat dela han och jag. Tankar om hans fina kollegor med sina frågor och kommentarer, tankar om sånt man gjort och sagt och kanske ångrar, och sånt man borde säga. Tankar om hur lätt det är att göra dumt, och hur fantastiskt fint det blir när man gör rätt.

Eller bara trevligheter om vädret, det är okej och ger en fin känsla det med. Kom ihåg filmen Bambi och vad Stampe säger, ”if you can’t say something nice, don’t say anything at all”.

/Ditte Eile

Objektifiering är ingen härskarteknik – det är ett brott

Objektifiering är ingen härskarteknik – det är ett brott

Objektifiering togs upp av Berit Ås (den ursprungliga myntaren av härskarteknikerna) tillsammans med Hot Om Våld som två ytterligare härskartekniker för ca tio år sedan. Det hon då ville visa är hur det känns, och hur det påverkar dig att bli påmind om din könliga identitet genom opassande blickar, handlingar och kommentarer. Att objektifieras innebär alltså att någon får dig att känna dig som ett sexuellt objekt, genom att kommentera din kropp, eller till och med ta på din kropp.

Kanske någon ser ner på din byst/dina muskler/dina bara armar när du pratar, kanske någon ger dig en sugande sängkammarblick, kanske någon håller sin hand på din arm/rygg/hand lite för länge, kanske någon säger ”jag gillar din kropp i den där tröjan” (och det kan vara en kompis som säger så, eller hur, men som får dig att känna dig mer eller mindre naken med sin kommentar), kanske någon står för nära, lutar sig för nära eller tar på dig för ofta. Det som händer i dig är att du bildligt eller bokstavligt kröker dig som en mask. Försöker komma undan. Vill inte ha vare sig blickarna, händerna eller kommentarerna, och du blir smärtsamt påmind om att du tydligen är en kropp först.

I Sveriges lagtext står det i kap 6 paragraf 10, ”… genom ord eller handlande ofredar en person på ett sätt som är ägnat att kränka personens sexuella integritet”. Är det vad som händer här? Låt oss hoppa över diskussionen om uppsåt till juristerna, dvs. var det meningen att hen skulle kränka din personliga integritet – eftersom svaret på den frågan ganska självklart är nej. Det var inte meningen, kommer hen säga, – hen ville bara visa sin uppskattning och trodde att du skulle bli glad av hens händer, blickar och kommentarer om och på din kropp.

Precis som Trump trodde.

Det lagtexten beskriver ovan är definitionen på sexuellt ofredande, ett brott i Sverige. Det ska inte blandas ihop med härskartekniker, som är inlärda sociala beteenden som kan vara nog så jobbiga och kränkande, men de är inte olagliga. Att kränka någon på grund av hens etnicitet, religion, sexuella identitet eller kön är däremot olagligt, och objektifiering är samma sak som lagtexten säger nämligen att:  ”ofreda en person på ett sätt som är ägnat att kränka personens sexuella integritet” – det vill säga brottsligt.

Låt oss inte tro på, eller låta förövare gömma sig bakom, en definition av objektifiering som ett sunkigt men ofarligt beteende som vi inte borde lägga vår energi på. Som du inte borde ta åt dig av. Annat än som en komplimang kanske?…

Om någon puttade dig hårt på jobbet skulle hen polisanmälas omedelbart, detsamma ska gälla för handlingar eller ord som ofredar din sexuella integritet.

Att vi får höra det här om en av USA’s presidentkandidater kanske är bra. Kanske är det äntligen dags, precis som Michelle Obama säger i sitt berömda tal, och som Jenny Nordberg skriver om i SvD (16 okt, s.14), att det tar slut nu. Objektifiering, sexism, kommentarer som ofredar dig och får dig att känna dig som en kropp som människor ser och reagerar på är inte bara ett otrevligt beteende som vi får stå ut med – det är en handling som förändrar dig i djupet.

En handling som får dig att dra koftan skyddande runt kroppen, att sjunka ihop så inte brösten ska synas, att klä på dig täckande plagg, att hålla dig undan från situationer och personer som du av erfarenhet vet kommer att säga något. Något som får dig att rysa, skämmas och sjunka undan.

Som 15 åring blev jag objektifierad, första gången. Jag var på klassresa i 9an och vi gick omkring på båten till Helsingfors när en vuxen man plötsligt sträckte ut sin hand och tog på mitt bröst. Jag slog handen ifrån mig, och jag och mina kompisar sprang därifrån. Vilket äckel, det var vi helt eniga i och vi berättade det för vår manliga klassföreståndare som blev väldigt arg. Men var det någon som polisanmälde? Nej. Varför?

För att det har alltid funnits.
För att det är sånt som händer.
För att äcklet var full.
För att han var större.
För att han är känd.
För att… du är tjej, och ”du är så jäkla snygg som man kan ju inte låta bli!”.

Som kvinna, som mamma och bonusmamma till döttrar, som människa och som föreläsare om härskartekniker säger jag detta – objektifiering, sexuellt ofredande, är en brottslig handling som du ska anmäla, det är inte något du ska lära dig hantera, bemöta eller ta.

Det är nog nu.

/Ditte Eile

”Vi sa”

Tänk dig att du möter kollegan i porten in till kontoret. Ni anmärker på att det faktiskt var kallt nu imorse, och att kanske hösten ändå är här. Ni delar ett litet leende eller kanske till och med ett litet skratt under den korta promenaden in på kontoret.

När ni nästan är framme tar du, lite löst, upp det där som ni ska diskutera nu på morgonmötet. Du säger kanske något i stil med, ” – jag funderade på om det ändå inte är bäst att vi kör på den röda färgen (eller vad det nu är ni gör på ditt jobb), jag vet inte, har du tänkt nåt eller?”. Du säger det kanske mest som en diskussionsöppnare. Sonderar terrängen lite. Ser om han också har tänkt i samma banor. Ni ska ju strax diskutera saken ordentligt på mötet, så det är ju bara ett löst samtal.

Svaret du får är allt annat än löst. Kollegan tittar ner på kaffemaskinen när han säger, ganska fort, ” – ääh, alltså vi bestämde oss för att ta den gröna”. Han tar upp det färdiga kaffet, tar en klunk och ser på dig över kanten på koppen, men säger inget mer.

Vad ska du säga nu då? Din hjärna kan inte förväntas åstadkomma något bra svar just nu, eftersom den har gått in i panik mode och låst sig fullständigt. Allt du kan tänka är nämligen, ” – vilka VI??!”. Vaddå ”vi bestämde”? Är inte jag en del av vi’et i det här projektet eller?

Din första tanke är oförstående och arg, men din nästa tanke är värre. Den låter nämligen ungefär såhär:
”de andra kanske inte inkluderar mig i vi’et? Jag kanske har misstolkat alltihop. Jag som trodde jag var viktig… tycker inte de andra att jag är viktig… sluta vara så överkänslig!”

Och där finns tvivlet. Tvivlet som får dig att inom någon splitsekund svara, ” – ääm,… jaha?” medan du med rynkad panna mekaniskt börjar trycka på kaffemaskinen. Din kollega fortsätter, ” – Jorå s’att…”, han nickar lite som för sig själv medan han börjar förflytta sig bort och fortsätter som om han inte sagt något förvånande alls, ” – stora mötesrummet var det va?” Du höjer på ögonbrynen i en hälsning och nickar kort, ” – javisst”.

Vad var det som hände här? Vem är som gör fel? Och hur sjutton kan man klara sig ur en sån här situation med självkänslan i behåll?

Det som hände skulle i härskarteknikstermer kallas för osynliggörande; det vill säga, någon får dig att känna dig som att du inte viktig, inte inkluderad eller ens med i gruppen. Att reagera på det med förvirring, ilska eller tvivel är inte överkänsligt – det är normalt och viktigt. Det är nämligen så att effekten av en härskarteknik, vilken som helst av dem, är att du tappar din självkänsla. Du blir en sämre version av dig själv. Inte om det händer en gång såklart, men om det händer igen, och igen, och igen.

Så vem är det som gör fel i den här situationen? Ja felen, eller hellre misstagen, här görs av både kollegan och dig, jo faktiskt. Ditt misstag, som bidrar till att du kommer att må piss, är att du står där och stammar.

Ja men jag vet! Det är stört omöjligt att säga till och säga ifrån om vi aldrig ens fått lära oss hur man kan göra. Men det går. Vi kan lära oss och därigenom också rädda vår egen självkänsla.

Med hjälp av motstrategierna kan vi lära oss att inte bara stå där och stamma och må dåligt. Vi kan lära oss hur vi ska säga och vad som fungerar och därför bemöta vår kollega med nåt annat än ”jaha”. Du skulle till exempel kunna säga;
” – Vänta, vänta Kalle, vaddå vi? Vilka är det som har beslutat det? Jag har inte lagt fram rapporten från min avdelning än.” Eller kanske,
” – vänta,… vilka vi har bestämt det? Vi skulle ju diskutera det idag?”. Kollegan Kalle är då fri att berätta var och varför det beslutades, om han vet det.

Men Kalle kunde ha undvikit hela situationen, hela härskartekniken, genom att i bekräftarteknikens anda säga t ex, ”..jo alltså Anders, du gick ju tidigare från mötet igår och då sa chefen att vi var tvungna att fatta ett beslut där och då. Så ja,… vi som var kvar fick helt enkelt bestämma. Det blev grönt.”

Tänk dig nu att du går tillbaka till kaffemaskinen med kollegan Kalles nya svar. Skulle du fortfarande kunna bli förbannad på chefen, känna dig överkörd eller kanske stressad över att informationen från din arbetsgrupp åsidosatts? Ja visst, och med all rätta. Du kanske rusar iväg med en tom kaffekopp för att leta reda på chefen och försöka hävda hur viktigt det är att färgen blir röd. Men du kommer inte att känna dig kränkt. Ditt värde och din självkänsla kommer att vara intakta.

Den makten, den kraften att påverka, den har vi, allihop. Frågan är vad vi gör med den.

Ge barnen kärlek, mer kärlek …

… och ännu mera kärlek, så löser sig folkvettet av sig själv. Så klok och vis hon var, allas vår Astrid.

Kanske visste Astrid Lindgren hur viktigt det var med kärlek eftersom hon fått så mycket av den under sin lyckliga bullerby-uppväxt i Småland. Hon visste nog också hur viktig den var, eftersom hon inte fick lov att ge den till sin son, då hon blev tvungen att lämna honom som nyfödd. Men jag tror att hon också visste hur viktig kärleken till våra barn är, eftersom hon faktiskt inte fick den av sina föräldrar när de fick reda på hennes graviditet och kommande barnbarn.

Att slösa med kärlek, att hålla inne med moraliteten, att guida, att curla, att finnas där alltid alltid, att stundtals väga våra ord på guldvåg för att inte säga fel sak och andra stunder ångra våra ord som bubblade ur oss med kanske rättmätig ilska, men att ösa och slösa med kärleken – tänk om det vore att vara förälder.

Jag hade en deltagare en gång som berättade att han och hans fru hade så svårt att få sonen, blott fyra år gammal, att lägga ifrån sig ipaden. Så fort de kom hem från dagis, satte han sig direkt och spelade. De tjatade och tjatade, men han ville bara hålla på med paddan. De hade gömt den, låtsats att den var urladdad, allt de kunde komma på, för att få pojken att göra något annat. Men nu hade de börjat diskutera att pojken nog bara hade ett väldigt stort intresse för tekniken och hade börjat låta honom hållas.

När vi sågs igen för gruppdiskussionen två veckor senare berättade mannen allt det här för mig. Efter första föreläsningen hade mannen gått hem och gjort något helt nytt, han hade lagt ifrån sig sin egen mobil och läsplatta. Tidigare hade han bara tjatat på pojken att göra något annat, medan han själv höll på med samma sak. Så han hade lagt sin prylar åt sidan, gått in till pojken i hans rum – som mycket riktigt satt med sin padda – och frågat om han ville leka. Pojken hade tittat upp, rest sig ifrån sängen, och frågat sin pappa, ”vad vill du leka?”.

Två veckor senare, när vi sågs igen, berättade mannen att både hans mobil och sonens ipad kunde nu ligga framme oanvända – och ladda ur sig själva. Han och sonen lekte istället, och med lite blanka ögon tillade han, ”pojken och jag har kommit så mycket närmre varandra”.

Vad han hade gjort? Han hade gett sin son kärlek, mer kärlek och ännu mera kärlek.

Gott Nytt 2015 – hoppas det blir ett år där du ger mer kärlek än du trodde att du hade.

 

Skuldrundan

För många år sedan gjorde en god vän sig redo för resan hem till långhelgens jultrevligheter. Hon pratade om det som var planerat och så sa hon, ”Ja, och så det blir den vanliga skuldrundan!”. Jag skrattade lite och var tvungen att fråga, ”Skuldrundan?!” ”Ja, alltså när man far runt till släkten under julen och allt som oftast får lite pikar och lite skit för hur man lever sitt liv.” Hon berättade vidare. ”Man får lite skit och lite skuld genom små kommentarer som ’Jasså, du är hemma nu, hur har du’t i Stockholm då? Man ser ju inte röken av dig nuförtiden’ eller ’Oj, så det är storfrämmande idag, bäst vi tar fram finporslinet när du ärar oss med din närvaro!’.

Himla bra ord det där – skuldrundan. Under julledighetens helger, med förväntningar och önskningar om umgänge med släkt och vänner vi kanske aldrig träffar annars, fylls alltför mycket av den gemensamma tiden med pikar och gliringar istället för intresse, värme och uppmuntran. Vissa får lite mer direkta påhopp också som: ”Du ringer ju aldrig oss numera inte”, ”Kalle han ringer ju varje vecka han”, ”Och när ska ni flytta ifrån avgaserna då?”, ”Ja, jag skulle då aldrig kunna bo sådär”. Och andra får inga påhopp alls, utan släkten eller vännerna du träffar är helt enkelt fullständigt ointresserade av att höra om ditt liv och vad du har haft för dig.

Och inte säger man så mycket då. Man skrattar med lite grann för alla andra skrattar ju. Man slår ned blicken och sväljer förtreten och förbannar sig själv för att man utsätter sig själv för det här varenda j-a år. Samtidigt önskar vi kanske att det en dag ska vara mysigt. Att de små härliga stunderna som också finns, inte ska behöva försvinna eller förmörkas av det andra. Så vi åker hem även nästa år, hoppas och planerar, lär oss att ta det som skopas över oss, kröker våra ryggar och åker sedan tillbaka med väskan fylld av skuld och skam för att vi inte duger som vi är.

Skuldrundan – en alltför vanlig svensk jultradition.