Kan härskartekniker leda till sexuella trakasserier?

Kan härskartekniker leda till sexuella trakasserier?

Förr…

Härskarteknikerna beskrevs i början på 1980-talet av en norsk sociolog som heter Berit Ås. Det hon såg då var att män betedde sig annorlunda mot sina kvinnliga kollegor än sina manliga. Och inte bara annorlunda, utan sämre, rejält mycket sämre.

När Berit Ås och hennes kvinnliga kollegor deltog i yrkeslivet blev de störda i sina tankegångar/presentationer/arbetssätt/möten av män som lät, fnös, hånlog, inte inkluderade eller helt enkelt inte tyckte att kvinnor var riktigt lika bra som män – och visade det.

2017…

Men det var inte allt de gjorde. I år har vi fått veta vad många män också gjorde. De ansåg inte bara att de var bättre, utan att kvinnorna runt om dem dessutom existerade för deras höga nöje. Att titta på eller kommentera kring, eller kanske bara måsta ta på ”för att du är så jäkla mysig och jag bara måste få känna lite”.

Så hur hör härskartekniker och sexuella trakasserier ihop? Är det samma sak?

Nej, det är inte samma sak. Sexuella trakasserier är olagligt och skall omedelbart polisanmälas.

Härskartekniker är…

Härskartekniker är inlärda sociala beteenden vi växer upp och lever med i familjer, relationer och yrkesliv. Det är lite småkränkande, småelaka kommentarer och dåliga skämt vi skrattar åt mest för att det är så pinsamt. Det är menande blickar. Det är ointresse, nollställda ansikten och skuld du inte kan göra någonting åt.

Dess effekter är en flodvåg av otrygga, osäkra och sämre människor som sitter och stålsätter sig för nästa smäll.

Låt mig då fråga rubrikens fråga – kan härskartekniker leda till sexuella trakasserier?

Kränk, kränk, kränk…

Kränk någon tillräckligt många gånger. Lyssna inte på hennes idéer. Ha aldrig några frågor om det hon berättar och visa aldrig något intresse för hennes tankar och kompetens. Skratta åt henne.  Lyssna inte om hon försöker be om hjälp, eller fråga om det är så att hon inte klarar av det jobbet kräver. Trivialisera det hon berättar. Fråga henne varför hon tolkar hans beteende så. Undergräv hennes eget beslutsfattande och självkänsla.

Nu är grunden anlagd. Fortsätt nu med att komma åt, lite förstulet som ett misstag nästan, hennes ben eller rygg när hon står nära. Prata bort det eller kalla henne för överkänslig när hon försöker försvara sig. Prata och skämta med henne om sexuella händelser och bravader med andra kvinnor. Säg inte ifrån när du ser någon annan bete sig illa.

Och nu ställ frågan igen – skulle härskartekniker som kunna leda till sexuella trakasserier och övergrepp?

Svaret? Du kan väl kolla med Trump…

Tv-reklam befäster könsnormer – fast är det meningen?

Tänkte på den där TV-reklamen för fackförbundet Unionen som gått i höst, den med personer som går till doktorn med konstiga symptom och som ordineras att kontakta Unionen, har du sett den? Tänkte på den lite grann, blir lite fundersam och undrar om det verkligen bara är en slump.

Det finns ett par olika filmsnuttar. Situationen går ut på att unga vuxna kommer till doktorn med symptom som först verkar vara helt fysiska, ont i näsan, konstig i fötterna osv. Doktorn förklarar sedan deras symptom med uttryck som vi förknippar med yrkeslivet, såsom ”skinn på näsan” och ”visat framfötterna”, och de ordineras då att kontakta Unionen för att få styrka och balans i sitt fortsatta yrkesliv. Ganska klurig och rolig idé tycker jag. Låt mig förklara handlingen i två av de filmsnuttar jag tänker på framför allt.

En kille och en tjej
En kille kommer till doktorn och känner att det känns konstigt kring hans näsa. Doktorn, en äldre kvinnlig person, undersöker honom och säger med pondus och uppmuntran, ”Grattis! Du har fått skinn på näsan!”. Killen låter lite frågande och doktorn fortsätter då och säger, ”Det är mycket bra och du ska bara fortsätta leta efter utmaningar”. Han uppmanas att kontakta Unionen där han kommer att hitta mängder med krafter för en lång och hållbar karriär, säger doktorn.

I nästa scen är det en tjej som kommer in med ont i fötterna. Samma kvinnliga doktor undersöker henne och förklarar sedan, ”Du har varit ambitiös och visat framfötterna”. Även tjejen undrar lite, och doktorn fortsätter och säger ungefär, ”nu är det viktigt att du håller” och uppmanas därför att kontakta Unionen där hon kan få recept för balans i yrkeslivet.

En slump?
Jag har inget som helst emot Unionen, låt mig bara säga det först, men att ingen av dem med ansvar för reklamen har noterat att killen peppas att söka nya utmaningar, och tjejen uppmanas att ta det lugnt och skapa balans för att hålla? Och att ingen har noterat att den könsskillnaden är alltför lik det rådande klimatet i samhället idag? Och att det befäster de könsnormer som dominerar idag?

Killar ska pusha och ta för sig och inte känna efter, och tjejer ska inte vilja för mycket utan hitta balans – underförstått – mellan yrkesliv och privatliv, och se till att hon håller och inte blir sjukskriven. I reklamfilmen uppmuntras killen att köra på framåt när han nu fått skinn på näsan, och tjejen – som det ju också gått bra för eftersom hon visat framfötterna – uppmanas att nu ta det lite lugnare, och hitta balansen. …Ja men jag blir ju så trött.

Tvärtom?
Jag tänker, om filmerna visat ett tvärtom-scenario istället, där killen uppmanas att söka stöd och balans, och tjejen peppas att söka fler utmaningar? Det gör ju ingen skillnad för Unionen, de vill såklart bara hjälpa så många som möjligt, eller vänta – gör det skillnad?

Javisst, gör det skillnad. Då skulle Unionen visa för sig själva och för oss en kille som erkänns möjligheten att ha ont och känna sig i behov av stöd och hjälp av ett samhälle (doktorn) som ser hela honom, och de skulle visa en tjej som uppmuntras att ta för sig, hitta nya utmaningar och att samhället (igen, doktorn) även vill att hon ska bejaka sina starka och kraftfulla sidor.

Det ena är inte bättre än det andra, såklart. Vi, alla, rymmer alla dessa sidor, men vi behöver inte med mening befästa gamla trötta könsmönster – framför allt inte med skattefinansierade fackförbundspengar. Bättre upp nästa gång.

Härskartekniker IRL

Härskartekniker IRL

För lite sen höll jag en av mina föreläsningar på ort någonstans i Sverige. Den kom igång bra och ungefär en timme in i föreläsningen var det dags för fikapaus. Jag klev ned från scenen och kände mig nöjd, tyckte att jag hade med mig gruppen och att vi haft en hel del frågor och fin uppmärksamhet.

Jag började gå mot fikarummet varpå en chef i sammanhanget gick emot mig. Han presenterade sig och vi utböt lite trevligheter. Vi hade aldrig setts förut och jag hade inte träffat honom innan jag kom igång.

Vi började gå gemensamt mot fikat då han plötsligt säger,
– Jag tänkte ge dig lite feedback!
– Jaha, sa jag. Ganska förvånad faktiskt. Vi hade ju aldrig setts förut, men han kanske ville säga något snällt och det här var hans omständliga sätt att börja. Så, jaha?
– Jo, fortsätter han, du har en olat. Han lyfter ögonbrynen lite och ser ner på mig, han är en ganska lång man, och fortsätter, – Du säger ’okej’ väldigt mycket.

…Va? Vänta lite, va?! Vi har aldrig setts förut, vi har aldrig tidigare pratat med varandra den här mannen och jag. Jag har stått på scen i en timme och pratat om hur lätt det är att kränka andra människor genom att vi säger obetänksamma saker och så säger han detta till mig. Försöker han skämta? Nej, han menar det han säger. Efter en timme om kränkande beteenden så är det bästa han kan säga till mig en förolämpning om mitt sätt att föreläsa. Vad är det som händer?

Vad som faktiskt händer här är en härskarteknik in action, det han gör kallas för förlöjligande. Jag har ju pratat om riktigt allvarliga och viktiga saker på scenen den här timmen, viktiga för alla men framför allt för chefer som har en sådan påverkan på människorna runt omkring och under sig. Han har nog också förstått att föreläsningen går bra, att deltagarna lyssnar och lär sig av det jag säger. Av någon anledning vill nu den här mannen få mig att känna mig mindre bra. Kanske han inte gillar det jag säger, inte håller med, känner igen sig, vad vet jag, men hans kommentar till mig är inte ägnad som en komplimang. Den skulle kunna bortförklaras som ett skämt, men det är ett skämt avsett att skaka om mig. Att få mig att känna mig lite sämre, lite mindre duktig, kanske också mindre jobbig i hans ögon.

Så han drämmer till med lite ”feedback”. Jag känner inte honom, jag har inte bett om någon feedback, och alla som någon gång har stått där jag stått den senaste timmen och ska fortsätta två timmar till, vet att om det är någon feedback som behövs i det här läget, så ska den vara positiv. Men han vill inte hjälpa mig, han vill stjälpa.

Han skulle ju kunna räcka upp handen och ifrågasätta det jag säger, det gör flera av hans kollegor och vi har fina diskussioner tillsammans. Men tror du att han ställer någon fråga? Såklart inte. En fråga skulle ju blotta honom för resten av gänget och den risken tar aldrig en härskare. Hans kommentar om antal ’okej’ inför alla skulle också ha låtit riktigt korkad, det vet han, så han väntar tills han kan slå till i enrum och använder sig av förlöjligandet och visar därmed att det enda han hört den senaste timmen, är hur många okej jag säger.

Men vänta lite, tänk om han bara ville skapa en kontakt då? Tänk om han faktiskt bara ville säga något, och det som kom ut blev – ja det där eländet? Det var inte meningen att det skulle bli så fel alls.

Nej, så kanske det var. Men vet du, det är hans ansvar. Han skulle ha kunnat be om ursäkt då eller efteråt, när han insåg vad han sagt, om det nu inte var meningen. Och ville han bara generera en kontakt, försöka vara lite cool, ge lite ”tips” på vägen så här chefer emellan så finns det bara en sak att säga: try harder stupid.

Så vad hände där och då, hur bemötte jag honom? Mitt råd skulle ha varit att använda mig av motstrategin ifrågasättande, och kanske säga, ”vad menar du med det?”. Det gjorde jag inte, just det kom jag inte på förrän efteråt, men jag valde att ta hans kommentar som ett skämt. Så jag skämtade vidare och sa:

– Jo, jag vet! Om en stund kommer jag börja säga ’allright’ också. Förut brukade jag klicka med min bläckpenna hela tiden, men det slipper du ikväll.

Han hade nu kunnat retirera, skratta med och kanske säga, ”nej men helt ärligt, det är verkligen jättebra. Dina okej ger en rytm till talet!” Eller något annat trevligt. Men han väljer att fortsätta på sin inslagna väg och halvler lite åt min skämtsamt sagda kommentar och fortsätter:
– Men det värsta är ju om någon skulle sätta igång att räkna hur många okej du säger!

Men ge dig mannen! Okej jag fattar. Du försöker sätta dig på mig. Men jag har träffat på den här typen av personen massor av gånger under mina tretton år som föreläsare. Jag blir inte knäckt, jag blir bedrövad eftersom han antagligen inte fattar vad han håller på med, och jag tycker synd om hans kollegor, men jag blir inte knäckt.

Jag svarar direkt utan skämt i rösten, lugnt och bestämt,
– Skulle det hända så vet jag vad jag skulle säga till den personen. Och sen vände jag blicken framåt och gick fram till kaffet, utan att sura och utan att skulda.

Men visst är det synd ändå?

Tänk så mycket fint vi hade kunnat dela han och jag. Tankar om hans fina kollegor med sina frågor och kommentarer, tankar om sånt man gjort och sagt och kanske ångrar, och sånt man borde säga. Tankar om hur lätt det är att göra dumt, och hur fantastiskt fint det blir när man gör rätt.

Eller bara trevligheter om vädret, det är okej och ger en fin känsla det med. Kom ihåg filmen Bambi och vad Stampe säger, ”if you can’t say something nice, don’t say anything at all”.

/Ditte Eile

Objektifiering är ingen härskarteknik – det är ett brott

Objektifiering är ingen härskarteknik – det är ett brott

Objektifiering togs upp av Berit Ås (den ursprungliga myntaren av härskarteknikerna) tillsammans med Hot Om Våld som två ytterligare härskartekniker för ca tio år sedan. Det hon då ville visa är hur det känns, och hur det påverkar dig att bli påmind om din könliga identitet genom opassande blickar, handlingar och kommentarer. Att objektifieras innebär alltså att någon får dig att känna dig som ett sexuellt objekt, genom att kommentera din kropp, eller till och med ta på din kropp.

Kanske någon ser ner på din byst/dina muskler/dina bara armar när du pratar, kanske någon ger dig en sugande sängkammarblick, kanske någon håller sin hand på din arm/rygg/hand lite för länge, kanske någon säger ”jag gillar din kropp i den där tröjan” (och det kan vara en kompis som säger så, eller hur, men som får dig att känna dig mer eller mindre naken med sin kommentar), kanske någon står för nära, lutar sig för nära eller tar på dig för ofta. Det som händer i dig är att du bildligt eller bokstavligt kröker dig som en mask. Försöker komma undan. Vill inte ha vare sig blickarna, händerna eller kommentarerna, och du blir smärtsamt påmind om att du tydligen är en kropp först.

I Sveriges lagtext står det i kap 6 paragraf 10, ”… genom ord eller handlande ofredar en person på ett sätt som är ägnat att kränka personens sexuella integritet”. Är det vad som händer här? Låt oss hoppa över diskussionen om uppsåt till juristerna, dvs. var det meningen att hen skulle kränka din personliga integritet – eftersom svaret på den frågan ganska självklart är nej. Det var inte meningen, kommer hen säga, – hen ville bara visa sin uppskattning och trodde att du skulle bli glad av hens händer, blickar och kommentarer om och på din kropp.

Precis som Trump trodde.

Det lagtexten beskriver ovan är definitionen på sexuellt ofredande, ett brott i Sverige. Det ska inte blandas ihop med härskartekniker, som är inlärda sociala beteenden som kan vara nog så jobbiga och kränkande, men de är inte olagliga. Att kränka någon på grund av hens etnicitet, religion, sexuella identitet eller kön är däremot olagligt, och objektifiering är samma sak som lagtexten säger nämligen att:  ”ofreda en person på ett sätt som är ägnat att kränka personens sexuella integritet” – det vill säga brottsligt.

Låt oss inte tro på, eller låta förövare gömma sig bakom, en definition av objektifiering som ett sunkigt men ofarligt beteende som vi inte borde lägga vår energi på. Som du inte borde ta åt dig av. Annat än som en komplimang kanske?…

Om någon puttade dig hårt på jobbet skulle hen polisanmälas omedelbart, detsamma ska gälla för handlingar eller ord som ofredar din sexuella integritet.

Att vi får höra det här om en av USA’s presidentkandidater kanske är bra. Kanske är det äntligen dags, precis som Michelle Obama säger i sitt berömda tal, och som Jenny Nordberg skriver om i SvD (16 okt, s.14), att det tar slut nu. Objektifiering, sexism, kommentarer som ofredar dig och får dig att känna dig som en kropp som människor ser och reagerar på är inte bara ett otrevligt beteende som vi får stå ut med – det är en handling som förändrar dig i djupet.

En handling som får dig att dra koftan skyddande runt kroppen, att sjunka ihop så inte brösten ska synas, att klä på dig täckande plagg, att hålla dig undan från situationer och personer som du av erfarenhet vet kommer att säga något. Något som får dig att rysa, skämmas och sjunka undan.

Som 15 åring blev jag objektifierad, första gången. Jag var på klassresa i 9an och vi gick omkring på båten till Helsingfors när en vuxen man plötsligt sträckte ut sin hand och tog på mitt bröst. Jag slog handen ifrån mig, och jag och mina kompisar sprang därifrån. Vilket äckel, det var vi helt eniga i och vi berättade det för vår manliga klassföreståndare som blev väldigt arg. Men var det någon som polisanmälde? Nej. Varför?

För att det har alltid funnits.
För att det är sånt som händer.
För att äcklet var full.
För att han var större.
För att han är känd.
För att… du är tjej, och ”du är så jäkla snygg som man kan ju inte låta bli!”.

Som kvinna, som mamma och bonusmamma till döttrar, som människa och som föreläsare om härskartekniker säger jag detta – objektifiering, sexuellt ofredande, är en brottslig handling som du ska anmäla, det är inte något du ska lära dig hantera, bemöta eller ta.

Det är nog nu.

/Ditte Eile

”Vi sa”

Tänk dig att du möter kollegan i porten in till kontoret. Ni anmärker på att det faktiskt var kallt nu imorse, och att kanske hösten ändå är här. Ni delar ett litet leende eller kanske till och med ett litet skratt under den korta promenaden in på kontoret.

När ni nästan är framme tar du, lite löst, upp det där som ni ska diskutera nu på morgonmötet. Du säger kanske något i stil med, ” – jag funderade på om det ändå inte är bäst att vi kör på den röda färgen (eller vad det nu är ni gör på ditt jobb), jag vet inte, har du tänkt nåt eller?”. Du säger det kanske mest som en diskussionsöppnare. Sonderar terrängen lite. Ser om han också har tänkt i samma banor. Ni ska ju strax diskutera saken ordentligt på mötet, så det är ju bara ett löst samtal.

Svaret du får är allt annat än löst. Kollegan tittar ner på kaffemaskinen när han säger, ganska fort, ” – ääh, alltså vi bestämde oss för att ta den gröna”. Han tar upp det färdiga kaffet, tar en klunk och ser på dig över kanten på koppen, men säger inget mer.

Vad ska du säga nu då? Din hjärna kan inte förväntas åstadkomma något bra svar just nu, eftersom den har gått in i panik mode och låst sig fullständigt. Allt du kan tänka är nämligen, ” – vilka VI??!”. Vaddå ”vi bestämde”? Är inte jag en del av vi’et i det här projektet eller?

Din första tanke är oförstående och arg, men din nästa tanke är värre. Den låter nämligen ungefär såhär:
”de andra kanske inte inkluderar mig i vi’et? Jag kanske har misstolkat alltihop. Jag som trodde jag var viktig… tycker inte de andra att jag är viktig… sluta vara så överkänslig!”

Och där finns tvivlet. Tvivlet som får dig att inom någon splitsekund svara, ” – ääm,… jaha?” medan du med rynkad panna mekaniskt börjar trycka på kaffemaskinen. Din kollega fortsätter, ” – Jorå s’att…”, han nickar lite som för sig själv medan han börjar förflytta sig bort och fortsätter som om han inte sagt något förvånande alls, ” – stora mötesrummet var det va?” Du höjer på ögonbrynen i en hälsning och nickar kort, ” – javisst”.

Vad var det som hände här? Vem är som gör fel? Och hur sjutton kan man klara sig ur en sån här situation med självkänslan i behåll?

Det som hände skulle i härskarteknikstermer kallas för osynliggörande; det vill säga, någon får dig att känna dig som att du inte viktig, inte inkluderad eller ens med i gruppen. Att reagera på det med förvirring, ilska eller tvivel är inte överkänsligt – det är normalt och viktigt. Det är nämligen så att effekten av en härskarteknik, vilken som helst av dem, är att du tappar din självkänsla. Du blir en sämre version av dig själv. Inte om det händer en gång såklart, men om det händer igen, och igen, och igen.

Så vem är det som gör fel i den här situationen? Ja felen, eller hellre misstagen, här görs av både kollegan och dig, jo faktiskt. Ditt misstag, som bidrar till att du kommer att må piss, är att du står där och stammar.

Ja men jag vet! Det är stört omöjligt att säga till och säga ifrån om vi aldrig ens fått lära oss hur man kan göra. Men det går. Vi kan lära oss och därigenom också rädda vår egen självkänsla.

Med hjälp av motstrategierna kan vi lära oss att inte bara stå där och stamma och må dåligt. Vi kan lära oss hur vi ska säga och vad som fungerar och därför bemöta vår kollega med nåt annat än ”jaha”. Du skulle till exempel kunna säga;
” – Vänta, vänta Kalle, vaddå vi? Vilka är det som har beslutat det? Jag har inte lagt fram rapporten från min avdelning än.” Eller kanske,
” – vänta,… vilka vi har bestämt det? Vi skulle ju diskutera det idag?”. Kollegan Kalle är då fri att berätta var och varför det beslutades, om han vet det.

Men Kalle kunde ha undvikit hela situationen, hela härskartekniken, genom att i bekräftarteknikens anda säga t ex, ”..jo alltså Anders, du gick ju tidigare från mötet igår och då sa chefen att vi var tvungna att fatta ett beslut där och då. Så ja,… vi som var kvar fick helt enkelt bestämma. Det blev grönt.”

Tänk dig nu att du går tillbaka till kaffemaskinen med kollegan Kalles nya svar. Skulle du fortfarande kunna bli förbannad på chefen, känna dig överkörd eller kanske stressad över att informationen från din arbetsgrupp åsidosatts? Ja visst, och med all rätta. Du kanske rusar iväg med en tom kaffekopp för att leta reda på chefen och försöka hävda hur viktigt det är att färgen blir röd. Men du kommer inte att känna dig kränkt. Ditt värde och din självkänsla kommer att vara intakta.

Den makten, den kraften att påverka, den har vi, allihop. Frågan är vad vi gör med den.

Ge barnen kärlek, mer kärlek …

… och ännu mera kärlek, så löser sig folkvettet av sig själv. Så klok och vis hon var, allas vår Astrid.

Kanske visste Astrid Lindgren hur viktigt det var med kärlek eftersom hon fått så mycket av den under sin lyckliga bullerby-uppväxt i Småland. Hon visste nog också hur viktig den var, eftersom hon inte fick lov att ge den till sin son, då hon blev tvungen att lämna honom som nyfödd. Men jag tror att hon också visste hur viktig kärleken till våra barn är, eftersom hon faktiskt inte fick den av sina föräldrar när de fick reda på hennes graviditet och kommande barnbarn.

Att slösa med kärlek, att hålla inne med moraliteten, att guida, att curla, att finnas där alltid alltid, att stundtals väga våra ord på guldvåg för att inte säga fel sak och andra stunder ångra våra ord som bubblade ur oss med kanske rättmätig ilska, men att ösa och slösa med kärleken – tänk om det vore att vara förälder.

Jag hade en deltagare en gång som berättade att han och hans fru hade så svårt att få sonen, blott fyra år gammal, att lägga ifrån sig ipaden. Så fort de kom hem från dagis, satte han sig direkt och spelade. De tjatade och tjatade, men han ville bara hålla på med paddan. De hade gömt den, låtsats att den var urladdad, allt de kunde komma på, för att få pojken att göra något annat. Men nu hade de börjat diskutera att pojken nog bara hade ett väldigt stort intresse för tekniken och hade börjat låta honom hållas.

När vi sågs igen för gruppdiskussionen två veckor senare berättade mannen allt det här för mig. Efter första föreläsningen hade mannen gått hem och gjort något helt nytt, han hade lagt ifrån sig sin egen mobil och läsplatta. Tidigare hade han bara tjatat på pojken att göra något annat, medan han själv höll på med samma sak. Så han hade lagt sin prylar åt sidan, gått in till pojken i hans rum – som mycket riktigt satt med sin padda – och frågat om han ville leka. Pojken hade tittat upp, rest sig ifrån sängen, och frågat sin pappa, ”vad vill du leka?”.

Två veckor senare, när vi sågs igen, berättade mannen att både hans mobil och sonens ipad kunde nu ligga framme oanvända – och ladda ur sig själva. Han och sonen lekte istället, och med lite blanka ögon tillade han, ”pojken och jag har kommit så mycket närmre varandra”.

Vad han hade gjort? Han hade gett sin son kärlek, mer kärlek och ännu mera kärlek.

Gott Nytt 2015 – hoppas det blir ett år där du ger mer kärlek än du trodde att du hade.

 

Skuldrundan

För många år sedan gjorde en god vän sig redo för resan hem till långhelgens jultrevligheter. Hon pratade om det som var planerat och så sa hon, ”Ja, och så det blir den vanliga skuldrundan!”. Jag skrattade lite och var tvungen att fråga, ”Skuldrundan?!” ”Ja, alltså när man far runt till släkten under julen och allt som oftast får lite pikar och lite skit för hur man lever sitt liv.” Hon berättade vidare. ”Man får lite skit och lite skuld genom små kommentarer som ’Jasså, du är hemma nu, hur har du’t i Stockholm då? Man ser ju inte röken av dig nuförtiden’ eller ’Oj, så det är storfrämmande idag, bäst vi tar fram finporslinet när du ärar oss med din närvaro!’.

Himla bra ord det där – skuldrundan. Under julledighetens helger, med förväntningar och önskningar om umgänge med släkt och vänner vi kanske aldrig träffar annars, fylls alltför mycket av den gemensamma tiden med pikar och gliringar istället för intresse, värme och uppmuntran. Vissa får lite mer direkta påhopp också som: ”Du ringer ju aldrig oss numera inte”, ”Kalle han ringer ju varje vecka han”, ”Och när ska ni flytta ifrån avgaserna då?”, ”Ja, jag skulle då aldrig kunna bo sådär”. Och andra får inga påhopp alls, utan släkten eller vännerna du träffar är helt enkelt fullständigt ointresserade av att höra om ditt liv och vad du har haft för dig.

Och inte säger man så mycket då. Man skrattar med lite grann för alla andra skrattar ju. Man slår ned blicken och sväljer förtreten och förbannar sig själv för att man utsätter sig själv för det här varenda j-a år. Samtidigt önskar vi kanske att det en dag ska vara mysigt. Att de små härliga stunderna som också finns, inte ska behöva försvinna eller förmörkas av det andra. Så vi åker hem även nästa år, hoppas och planerar, lär oss att ta det som skopas över oss, kröker våra ryggar och åker sedan tillbaka med väskan fylld av skuld och skam för att vi inte duger som vi är.

Skuldrundan – en alltför vanlig svensk jultradition.

Annandagens jobbverklighet

På Annandagen och julhelgens fjärde julbord (jo, för vi firar lill-jul också den 23e) så sitter jag bredvid en släkting till mig, hon är i 65-årsåldern. Vi börjar prata jobb och hon berättar att hon arbetar extra på en annan arbetsplats ibland.

”Jo, det är så fantastiskt ser du”, säger hon, ”när jag har varit där så säger de till mig – Åh vad härligt det är när du kommer! När kommer du nästa gång?”. Så underbart, säger jag, att få vara i en sån miljö. ”Jo, och alla arbetar mot samma mål”, säger hon, min släkting, ”och alla stödjer varandra.” Jag hmmar och nickar och säger att tänk om allas arbetsplatser fick vara sådana stödjande och upplyftande ställen, tänk så mycket energi vi skulle få AV jobbet och kunna lägga på familjen, intressen och sånt efter arbetet. ”Jaa” säger hon och ser allvarligt på mig, ”men du vet att det är första gången jag har upplevt detta på en arbetsplats.”

Vi pratar vidare och hon beskriver att det är första gången under hela hennes yrkesliv som hon får uppleva hur det är när alla drar mot samma mål, där alla stödjer varandra, oavsett funktion eller ställning, där allas uppgifter är lika viktiga för att helheten ska gå ihop. Jag lyssnar och nickar och säger att det tyvärr är så för de allra flesta, att de aldrig får uppleva hur det känns.

Tänk så många det finns, så många vi är, som vet alltför väl hur motsatsen känns. Inte så att man blir utmobbad eller superkränkt hela tiden, utan bara lite grann sådär. Lite ont i magen ibland, inte någon uppmuntran, svåra chefer, ingen som ser det du gör, underliga prioriteringar och stress, stress, stress.

Så här tre dagar in i julledigheten önskar jag att vi alla kunde få uppleva hur det känns att vara på en arbetsplats som präglas av uppmuntran, gemensamhet, stöd och glädje, och en känsla av att vi tillsammans hanterar de situationer vi är där för att ta hand om – oavsett vår utbildning, position, lön eller funktion. Det är möjligt, det vet du väl?